Silicon Investor (SI) -- The First Internet Community

STOCKTALK

We've detected that you're using an ad content blocking browser plug-in or feature. Ads provide a critical source of revenue to the continued operation of Silicon Investor. We ask that you disable ad blocking while on Silicon Investor in the best interests of our community. If you are not using an ad blocker but are still receiving this message, make sure your browser's tracking protection is set to the 'standard' level.

Politics : Formerly About Advanced Micro Devices -- Ignore unavailable to you. Want to Upgrade?

To: koan who wrote (767292)	1/31/2014 10:25:09 PM
From: joseffy	Respond to of 1574762

As Senate campaigns begin, some Democrats flee Obama Friday, January 31, 2014 Yahoo/Reuters ^ \| John Whitesides

To: koan who wrote (767292)	2/2/2014 5:24:31 AM
From: Taro	2 Recommendations Recommended By joseffy steve harris Read Replies (2) \| Respond to of 1574762

I don't care about what the Danish PM is doing. OK, and equally you don't mind what 70% of the "Happiest People in the World" feel about selling off 20% of the Danish Oil Resources Holdings (DONG) to Goldman Sachs either, right? Actually 175 000 of Denmarks 5 million happy citizens signed a petition against this transaction - and that is a lot. Here some interesting tidbits of the deal: - Unlike other private investors Goldman Sachs only carry a 40% risk with 60% of their "risk capital" secured by the Danish State. - Furthermore they have specifically been granted the rights to move their capital gains via the usual Luxemburg channels to tax heavens like Cayman Island. According the Swedish statistics of past times and as opposed to what most libs claim and even others may believe, historically red leaderships have divested twice the amount of national assets as compared to same process when governed by blue cabinets!!! And here is why: This way the socialists were/are able to raise capital to 'invest' in their give away promise programs without the need to rise taxes substantially... Here some help to koan, who definitely is in the need of help: While your Danish proficiency may help you to read and understand the 'NEJ TAK' on the poster carried by the demonstrators in front of the Christiansborg Castle in Copenhagen, where Danish politics is at home, unfortunately the rest of the article is in Swedish :(. But these days good translators are available from Google and others, so you may learn a thing or 2 about how the Danes still practise Social Democrazy of the 1990s - as opposed to the Swedes, who moved on long ago. /Taro Danskarna rasar mot bläckfisken (The Danes in uproar against The Octopus) Affären som orsakat kris i regeringen Nej tack Foto: Jeppe Björn Vejl/ Nej Tak (No thanks) Den amerikanska investmentbanken Goldman Sachs har kallats för ”kapitalismens onda dödsstjärna”, ”USA:s mest hatade företag” och ”en gigantisk blodsugande bläckfisk lindad runt mänsklighetens ansikte”. Det senare kommer ur den amerikanska journalisten Matt Taibis artikel i Rolling Stone 2009. Uttrycket har blivit bevingat. Och nu har det flugit till Danmark. I veckan draperade danska demonstranter en flagga med en blodsugande bläckfisk över statyn av kung Frederik VII utanför Christiansborgs slott i Köpenhamn. Därinne satt den socialdemokratiska statsministern Helle Thorning-Schmidt och såg sin koalitionsregering brytas isär. Under hela sin 145-åriga historia har Goldman Sachs avundats och fruktats. År ut och år in har banken tjänat spektakulära pengar. Snuskiga pengar. Bisarra pengar. I goda tider som i dåliga. Och utan att berätta hur. Den blodsugande bläckfisken är känd för att anställa de bästa studenterna, representera de bästa klienterna och ha de bästa politiska kontakterna. Men även för att referera till sin kunder som ”muppar”, betala ut miljardbonusar och ständigt åtalas och utredas för olika former av fusk. Banken har anklagats för att ha orsakat inte bara den nuvarande finanskrisen, utan även den på 1920-talet. För att ha friserat den grekiska regeringens siffror så att landet kunde fuska sig in i euron och för att ha en oerhört destruktiv intern kultur. Nu senast har man alltså skapat regeringskris i Danmark. Det danska vänsterpartiet, Socialistisk Folkeparti, drog i torsdags sina ministrar ur regeringen. Och partiledaren, Annette Vilhelmsen, avgick. Det socialdemokratiska förslaget att sälja en stor aktiepost i det statliga energibolaget Dong till Goldman Sachs var droppen som fick koalitionen att rinna över. Regeringen säljer 19 procent av aktierna i Dong och runt 80 procent av danskarna är emot delprivatiseringen som sådan. Man vänder sig också mot villkoren. Goldman Sachs får vetorätt på ett sätt som andra ägare inte får och det finns frågetecken kring hur mycket risk banken egentligen tar. Överenskommelsen betyder att Goldman Sachs bara riskerar 40 procent av kapitalet de satt in. I en tid, alltför van vid att vinster privatiseras och förluster socialiseras, är detta inte populärt. Framför allt är Goldman Sachs inte populärt. Av danskarna är 68 procent emot affären, tusentals har demonstrerat och 185?000 har skrivit på protestlistor. Detta i ett land med bara fem miljoner invånare. Helle Thorning-Schmidt och hennes danska socialdemokrater verkar ha blivit helt tagna på sängen av ilskan. Och här finns en läxa för andra socialdemokratiska partier. Den stora skiljelinjen mellan olika socialdemokratiska ledare i Europa går i dag mellan dem som ser finanskrisen 2008 som ett paradigmskifte, och de som inte gör det. Helle Thorning-Schmidt har varit det kanske tydligaste exemplet på en ledare som inte gör det. Hennes politik har varit fast förankrad i 1990-talets socialdemokrati. Och det senaste debaclet är ett bevis för att 1990-talets socialdemokrati inte längre räcker till. Sedan finanskrisen 2008 går det inte att delprivatisera ett statligt energibolag och förvänta sig att väljarna ska acceptera att det köps av Goldman Sachs utan protest. Frågorna som danskarna har ställt: Varför ska bolaget säljas? Varför säljer vi hellre till Goldman Sachs än till ett danskt pensionsbolag? Varför ska staten göra affärer med folk som baserar delar av sin verksamhet i skatteparadis? Varför ska Goldman Sachs få specialvillkor? Dessa frågor har dansk socialdemokrati inte kunnat svara på. Man har aldrig ens tänkt att man skulle behöva svara på dem, för att de är helt främmande utifrån den 90-tals kontext man sitter kvar i. Sedan den globala finanskrisen ifrågasätter folk dock om alla företag är goda, om marknadslösningar alltid fungerar, om det inte finns en poäng med att vissa typer av äganden stannar inom landet och varför riskkapitalister ska göra vinst utan att till synes ta motsvarande risk. I Sverige är det främst debatten om vinster inom vården som har uppmärksammats, men det finns andra frågor av samma typ. Ta den svenska mineralpolitiken. Vi äger gemensamt de naturresurser som finns i marken, de privata gruvföretagen gör mångmiljardvinster, men hela industrin inbringar bara runt en miljon till statskassan varje år. Är det så orimligt att företag som gör vinst på att plocka upp det som finns i den svenska berggrunden ska betala lite till ägaren? Sedan 1990-talskrisen har Sverige världens mest fördelaktiga skatter för mineralbolag. Carl Bildts regering sänkte mineralavgiften från 50 till 0,5 procent. I?dag är den 0,2. På senare tid hörs allt fler röster om hur orimligt detta är och forskare har föreslagit att Sverige ska inrätta en malmfond, liknande den norska oljefonden. Näringsminister Annie Lööf har avfärdat alla sådana tankar. Men det här är politiska frågeställningar som kommer att öka i betydelse. Om förhållandet mellan stat och marknad, om att ägande har betydelse och om att ett litet land inte kan ha en naiv syn på den globala kapitalismen. Tiderna har förändrats. En socialdemokrati som i dag inte är förberedd på dessa debatter är inte heller förberedd på att regera gfx.aftonbladet-cdn.se