Hotet om oljekris - Sveriges beredskap är inte god
Veckans Affärer Special, förra veckans nummer
Av Gunnar Lindstedt
I Nordsjön sinar den för Sverige så viktiga oljan, och en ny
oljekris i världen kan inträffa när som helst. Fortsätter
oljepriserna att stiga kan det få långtgående konsekvenser för den
globala industrin som tar billiga transporter för givet.
Medan oljekrisen i början på 1970-talet har Sverige importerat två
tredjedelar av sin olja från Nordsjön. Men oljeproduktionen i den
engelska, danska och norska delen av Nordsjön börjar nu minska. Inom
en snar framtid måste Sverige därför köpa olja från mer avlägset håll.
"Vi beräknar att Norges oljeproduktion kommer att halveras inom sex
till åtta år", säger norska oljedirektoratets chef Gunnar Berge.
Oljedirektoratet är den myndighet i Norge som har ansvaret för
oljeutvinningen på norsk kontinentalsockel. Dess beräkningar visar
att oljeproduktionen 2001 nådde en topp och att den sedan börjat
minska. Norge är idag världens tredje största oljeexportör efter
Saudiarabien och Ryssland, men kommer i framtiden att förändras från
oljeland till gasnation.
"Naturgasen kommer att räcka i hundra år", säger Gunnar Berge.
Optimismen är fortfarande stor i oljelandet Norge. Den norska
regeringen gör sitt bästa för att locka industrin till nya
investeringar. Men att oljeboomen inte är som förr bekräftas av att
de stora oljebolagen trappar ner sin verksamhet i Nordsjön. Varken
Esso, BP eller Shell är längre lika intresserade av att delta i nya
koncessionsrundor. Personalen på de stora kontoren i Stavanger får
nya arbetsuppgifter i andra delar av världen.
"Oljebolagens intresse att avskeda folk är dock litet eftersom
personalkostnaderna dras av mot oljeinkomsterna från producerande
fält", säger en tjänsteman på Shell i Stavanger. "Våra löner betalas
så att säga av norska staten, även om vi arbetar med helt andra länder."
Hur brant nedgången i oljeproduktionen kommer att bli beror på hur
väl oljeindustrin investerar för att förlänga utvinningen i sinande
fält. I England har ytterligare skattesubventioner införts för att
locka mindre och oberoende oljeföretag till investeringar när de
stora bolagen drar sig ur. Liknande skatteregler diskuteras även i Norge.
Det är fysiskt omöjligt att få upp alla olja som hittas under mark,
men genom avancerade borrmetoder, även horisontellt, kan
utvinningsgraden från ett oljefält höjas. Norge ligger redan i topp
med 44 procent, men målet är att få upp mer än 50 procent av
fyndigheterna.
Att produktionen i Nordsjön nu börjar minska är ingen överraskning
för oljegeologer och branschfolk.
"Råoljeproduktionen i Nordsjöregionen har de senaste åren nått sin
högsta möjliga nivå och börjar nu avta", konstaterade oljeexperten
Gunnar Agfors i en rapport till IVA 2002. Han har en längre tid
varnat för att Sverige måste ställa om oljeförsörjningen från
Nordsjön till mer avlägsna platser.
"Sverige kommer snart att få slåss på en allt tuffare världsmarknad
för att trygga behovet av olja. Konkurrensen om oljan från Ryssland
och Saudiarabien, de enda länder som har betydande framtida
överskott, kommer att bli stenhård", säger Gunnar Agfors som under
många år var VD för Svenska Petroleum Exploration. Idag är han
pensionär men aktiv oljeexpert åt bland annat Energimyndigheten.
Att olja är en begränsad resurs som förr eller senare kommer att ta
slut, är nog de flesta vagt medvetna om. Det tog många miljoner år
för oljan att bildas, medan vi nu konsumerar denna naturresurs på
drygt hundra år. Oljehistorien börjar i USA där det första borrhålet
borrades 1859. Sedan dess har ungefär 500 000 hål borrats, men det är
bara några få som givit verkligt stora fynd. Hälften av världens olja
produceras på cirka 150 fält.
Mönstret vid oljeletning har varit att de största fälten har hittats
först, därefter har man hittat mindre och mindre olja trots fler och
fler borrhål. I USA hittades de största oljefälten på 1930-talet och
produktionstoppen nåddes 40 år senare, 1971.
I Nordsjön har utvinningen av olja gått ännu fortare. Produktionen
kom igång 1971 och knappt 30 år senare nådde den sin kulmen.
Nordsjöoljan har tagits upp ute till havs, vilket har krävt stora
investeringar och en hög produktionstakt.
Utvinningen av ett oljefält lyder under naturens lagar, vilket gör
att oljan så småningom blir mer och mer uppblandad med vatten
samtidigt som trycket avtar. Efter en produktionstopp sjunker den
årliga utvinningen. Toppen nås när ungefär hälften av fyndigheten utvunnits.
Många av världens oljefält befinner sig idag på nedgång. Oljeländer
som Venezuela och Indonesien nådde produktionstoppen 1979 respektive
1977. Sammantaget befinner sig den oljeproducerande världen utanför
Mellanöstern redan i nedgång. Än så länge uppvägs det av Ryssland och
Mellanöstern som fortfarande kan öka sin oljeproduktion. Världens
oljekonsumtion är idag fyra gånger högre än de nya oljereserver som
hittas. Den stora frågan är vad som kommer att hända när även
oljefälten i Ryssland och Mellanöstern når sin kulmen och
oljeproduktionen i hela världen börjar minska.
I oktober 1973 utbröt fullt krig mellan Israel och Egypten. När USA
förklarade sitt stöd för Israel svarade arabvärlden med ett nytt
maktmedel - oljevapnet. Genom produktionsneddragningar och
oljeembargo försökte den arabiska delen av Opec, de oljeproducerande
ländernas organisation, tvinga fram en politisk lösning i
Mellanöstern. Åtgärderna ledde till den första oljekrisen med
fyrdubblade oljepriser och oljebrist.
"År 1973 hade oljan blivit själva blodomloppet i den
industrialiserade världens ekonomier", konstaterade Daniel Yergin i
sin bok The Prize. "Aldrig tidigare under hela efterkrigstiden hade
skillnaden mellan tillgång och efterfrågan varit så knapp."
Oljekrisen fick enorm effekt på världsekonomin som inte hämtade sig
på många år. Världen hade vant sig vid att konsumera billig olja,
Mellan 1970 och 1973 fördubblade USA sin oljeimport. President Nixons
rådgivare John Ehrlichman förklarade frankt: "Besparingar ingår inte
i republikanernas etik."
Opec:s prishöjningar tvingade dock alla att ändra sina vanor.
Bostäder isolerades, bilindustrin byggde bensinsnålare bilar och
energibesparingar började genomföras. Sverige hade turen att i
rekordårens anda ha planerat ett överdimensionerat kärnkraftsprogram
och kunde därför på kort tid ställa om från världens mest
oljeberoende nation till världens mest kärnkraftsberoende nation för
uppvärmning. Oljeeldning ersattes av elvärme. Därmed kunde Sveriges
oljeimport halveras.
De nya fyndigheterna i Nordsjön kom mycket lägligt. För att minska
beroendet av Opec påskyndades oljeutvinningen på andra håll i
världen. Högre oljepris möjliggjorde också oljeletning i mer
svårtillgängliga områden. Västvärlden med USA och president Ronald
Reagan i spetsen gjorde också sitt bästa för att splittra Opec och
åter pressa ner oljepriset. Den politiken var framgångsrik och 1985
sjönk oljepriset under tio dollar per fat efter att som mest ha varit
uppe på 40 dollar per fat. Med låga oljepriser fick industrivärlden
en rekordlång högkonjunktur som varade fram till millennieskiftet.
Mycket talar för att denna långa period av låga oljepriser och
permanent överkapacitet hos de oljeproducerande länderna nu är slut.
Oljekonsumtionen har stadigt gått upp med ett par procent per år.
Medan Sverige och Europa dragit ner oljekonsumtionen, ökar den i USA
och i Kina och Indien. Bilindustrin återgick snart till att bygga nya
energislukande bilar. Genom att registrera så kallade Sport Utility
Vehicles som lastbilar kringgicks besparingskraven. Idag är SUV:ar en
stor del av nybilsmarknaden i USA och även i Sverige.
"En ny oljekris kan inträffa när som helst", säger Gunnar Agfors.
"Det räcker med en produktionsstörning i Saudiarabien eller Persiska Viken."
Handeln med olja sker idag nästan uteslutande till
spotmarknadspriser. Långsiktiga avtal reglerar enbart volymer, medan
priserna är rörliga. Vid en bristsituation är risken uppenbar att de
oljeproducerande länderna kommer att leverera till dem man vill gynna.
"Det är bara en tidsfråga innan dessa länder (utanför Opec, reds anm)
träffar en uppgörelse med Opec om hur oljemarknaden ska delas, och då
kommer den nuvarande illusionen om obegränsade oljeresurser att
krossas, inte på grund av resursbrist utan på grund av politiska
faktorer", skrev energikonsulten Alfred Cavallo vid Princeton
University nyligen i Bulletin of the Atomic Scientists.
Statoil, till 80 procent ägt av norska staten, har i dag ungefär 25
procent av oljemarknaden i Sverige.
"Vi har långsiktiga avtal om oljeleveranser", säger
informationschefen Ulf Svahn på Statoil i Sverige.
Han vill dock inte berätta hur avtalen ser ut. Statoils bensinmackar
i Sverige får bensin och diesel från Statoils raffinaderi Kalundsborg
i Danmark. Men trots att handeln till stor del är intern inom Statoil
regleras priserna av rådande marknadspris.
"Men naturligtvis är det en fördel att vi har samma moderbolag och
att Statoil är en stor oljeproducent", säger Ulf Svahn.
Tidigare hade Sverige en särskild myndighet som höll beredskapslager
för bland annat olja. Sverige var framstående på att bygga
underjordiska bergrum för oljelagring. Men denna verksamhet har nu
upphört. Någon beredskap finns inte längre, förutom internationella
IEA:s och Energimyndighetens krav att vissa oljebolag (mot
ersättning) ska hålla 90 dagars oljelager. Men tre månaders oljelager
räcker inte långt i en krissituation. Skulle leveranserna stoppas
dröjer det inte många veckor innan en bensinransonering måste införas.
Gunnar Agfors var chef för ett av petrokemiföretagen i Stenungsund
när oljekrisen 1973 inträffade.
"På luciadagen fick jag ett telex från Esso som meddelade att bolaget
från den 1 januari inte längre tänkte fullfölja avtalade
oljeleveranser", minns han. "Vi fick skaffa råvara på annat sätt."
Den gången deltog Gunnar Agfors i Överstyrelsen för ekonomiskt
försvar och de hektiska förberedelserna för en oljeransonering i
Sverige. Ransoneringskort delades ut.
"Vi insåg att exempelvis Tetrapak inom några veckor skulle tvingas
stoppa produktionen av mjölkförpackningar."
Den gången behövde oljeransoneringen aldrig sättas i verket. Men det
blev en test på Sveriges beredskap som då var låg. Hur är den idag
trettio år senare?
Beroendet av fossila bränslen i transportsektorn har ökat. Dessutom
har transporter blivit något av livsnerven i näringslivet. Många
företag flyttar idag ut sin produktion till avlägsna länder. Alla tar
för givet att billiga transporter ska finnas.
Den dag det blir brist på olja, antingen genom en akut oljekris eller
genom att världens oljeproduktion börjar minska, då kommer många
företag tvingas tänka om. Att då ha produktionen samlad på kort
avstånd istället för utspridd över världen kan bli en stor fördel.
Sveriges oljeimport sker idag uteslutande i privat regi. Svenska
staten har avvecklat sina oljeengagemang. I många andra länder agerar
dock de nationella oljebolagen för att få koncessioner och
oljetillgångar för att få leverans- trygghet vid eventuella kriser.
De kinesiska oljebolagen är mycket aktiva på många håll för att komma
över oljetillgångar och även länder som Finland och Italien har
statliga intressen i oljebranschen.
Den svenska regeringen litar dock helt på att oljemarknaden ska
försörja oss med olja. De som var med under förra oljekrisen vet dock
att nationella uppgörelser hade stor betydelse.
"Under oljekrisen 1973 uppstod en vild spotmarknad där det gick att
få tag på olja men till kraftiga överpriser", säger Gunnar Agfors.
___
1945 fanns 6 miljoner bilar i världen, fem år senare 1950 var
antalet bilar 40 miljoner.
Marshallplanen gjorde det möjligt att förändra Europa från
kolberoende till oljebaserade ekonomier, 20 procent av
Marshallhjälpen gick till oljeimport (från amerikanska bolag).
1951 nationaliserade Mohammed Mossadegh oljebolaget Anglo-Iranian Oil
Company (BP) i Iran. Två år senare genomförde amerikanska CIA en
statskupp - Operation Ajax - och installerade shahen av Iran.
Oljebolagen kunde återvända till Iran.
Suezkrisen 1956 orsakade brist på olja. Då utgjorde olja endast 20
procent av världens oljekonsumtion (40 procent idag).
I Bagdad bilades 1960 the Organisation of Petroleum Exporting
Countries,Opec. Målet var att försvara oljepriset.
Mellan 1948 och 1972 tredubblades oljekonsumtionen i USA, i Europa
ökade dock efterfrågan på olja med femton gånger, från 970 000 till
14,1 miljoner fat per dag. Under 1950- och 1960-talet sjönk
oljepriset på grund av många nya oljefynd och stort överskott på olja.
1971 nådde USA toppen på sin oljeproduktion. USA hade under andra
världskriget försörjt de allierade med olja, men nu blev världens
första oljeproducent istället oljeimportör.
Hösten 1973 införde arabländerna inom Opec ett oljeembargo mot USA
och vissa västländer som stödde Israels oktoberkrig. Blockaden
orsakade den första oljekrisen. Priset på olja steg från 1,8 dollar
1970 till 2,9 dollar sommaren 1973 för att sedan fyrdubblas till
11,65 dollar i slutet av året. Under det närmaste decenniet
klättrade oljepriset upp till som mest 40 dollar per fat.
I december 1978 började oljepriset stiga när det stod klart att
shahen av Iran höll på att störtas. När oljeproduktionen i Iran sedan
upphörde en tid upplevde världen en andra oljechock. Oljemarknaden
råkade i panik och priset ökade med 150 procent, trots att den
uteblivna iranska oljan endast utgjorde knappt 5 procent av världens produktion.
I början på 1980-talet hade oljekonsumtionen sjunkit från 52 miljoner
fat per dag 1979 till 46 miljoner 1983. De oljeproducerande länderna
utanför Opec hade tagit över och dominerade världsmarknaden.
Hösten 1985 kollapsade oljepriset sedan Saudiarabien översvämmat
marknaden med olja. Priset sjönk från 32 dollar till under 10 dollar
på några månader. Prisraset understöddes av USA:s president Reagan
som hade täta kontakter med det saudiska kungahuset.
Saddam Hussein invaderar Kuwait i augusti 1990. USA svarar med at t
mobilisera i området och våren 1991 inleds Gulfkriget. Oljepriserna
åker åter upp över 30 dollar per fat.
Efter kriserna i Fjärran Östern och Ryssland 1998 sjönk oljepriset
åter ner till 10 dollar. Opec-länderna införde då en ny prisstrategi
med målet att hålla priset på 28-28 dollar per fat. Denna strategi
blev framgångsrik.
Inför Irakkriget våren 2003 steg oljepriset över 30 dollar. Därefter
har priset inte sjunkit och ligger nu på rekordhöga nivåer runt 35
dollar per fat. |
